”Vad är grejen med stressrelaterad ohälsa? Vi borde prata mindre om stress och mer om vad det egentligen handlar om”, säger Ingibjörg Jonsdottir, professor och chef för Institutet för Stressmedicin (ISM) i Västra Götalandsregionen, under en engagerande föreläsning om de senaste rönen kring stressrelaterad ohälsa inför en morgonpigg publik om 130 personer.
Jonsdottir inledde med att problematisera begreppet stress. Ur ett vetenskapligt perspektiv innebär stress människans biologiska och psykologiska reaktion på olika påfrestningar. Men ”stress” används idag så brett att det är svårt att veta vad vi egentligen talar om, och – kanske ännu svårare – vad vi mäter. Jonsdottir ger exemplet om den upplevda stressen när det ”är lite mycket”, när någon känner sig stressad, eller ser stressad ut. Vi borde fokusera på att komma ner till kärnan av vad som ligger bakom – exempelvis underbemanning eller bristande organisering på arbetsplatsen.
Fysiologiska stressreaktioner är starkt relaterade till människors individuella riskfaktorer, såsom höga krav, bristande stöd, konflikter, otrygg eller obekväm anställning och tidigare negativa erfarenheter. Faktorer såsom kontroll, rättvisa och engagemang å andra sidan tycks ge minskad risk för psykisk ohälsa och sjukskrivning.
Jonsdottir slår hål på myten att stressrelaterad ohälsa skulle vara ett ”kvinnoproblem”. Hon benar ut vad som ligger bakom stressrelaterad ohälsa och visar att kön inte är en betydande faktor. Sett på yrkesnivå visar det sig däremot att vissa yrkesgrupper upplever mer stress än snittet. Många av dessa yrken är människovårdande, offentliga – och kvinnodominerade. Jonsdottir refererar till en rapport från Arbetsmiljöverket som visar att det faktum att kvinnor i snitt har högre sjukskrivningstal än män inte beror på kvinnorna själva utan på att arbetssituationen generellt ser olika ut för män respektive kvinnor.
Arbetsmiljön på svenska arbetsplatser är ojämställd; på kvinnodominerade arbetsplatser är förutsättningarna sämre, riskerna för ohälsa större och sannolikheten högre att arbetstagare slutar till följd av ohälsa eller missnöje. Men män som arbetar under samma villkor; såsom hög arbetsbelastning, resursbrist, ohälsosamma arbetstider och kränkande särbehandling, drabbas av stressrelaterad ohälsa i precis samma utsträckning som kvinnor.
Jonsdottir ger flera ytterligare exempel på organisatoriska faktorer bakom stressrelaterad ohälsa, där de huvudsakliga gemensamma nämnarna är otydlighet i arbetsorganisationen och bristande kommunikation. Hon understryker att även om individbaserade insatser för att motverka psykisk ohälsa är viktiga, så krävs det att organisationer med ohälsa måste förändras på grupp- och strukturnivå. Jonsdottir jämför arbetsplatsen med ett fotbollslag, där tydliga roller, förståelse, dialog, och ömsesidig tillit krävs för att föra spelet framåt.